En man i guds tjänst på främmande kontinent

Överste Samuel Lundgren
1881 - 1954

När festligheterna gick av stapeln i Sunnemo Folkets hus i samband med 350-årsjubileet kom en man fram till mig och frågade om jag kände till Samuel Lundgren. Det var bara att erkänna att det gjorde jag inte. Mannen som frågade mig heter Gunnar Karlsson och var boende i Örebro och var släkt med Samuel. Samuel var en en man i Herrens tjänst som soldat i Frälsningsarmén. Det är nog få eller kanske rent av inga i Sunnemo som känner till Samuel Lundgrens äventyrliga liv idag. 

Samuel Lundgren föddes i Sunnemo, eller rättare sagt i Södra Gräs den 24 april 1881. Han var en av sju i syskonskaran.

Enligt 1890 års folkräkning bor Samuels syskon och föräldrar i Södra Williamsbol.

Hans syskon var:

Vi kan konstatera att Samuel tidigare hette Larsson i efternamn. Det är okänt när han bytte till Lundgren.

Samuel Lundgren kom till Frälsningsarméns krigsskola i Stockholm från Forshaga den 20 juni 1901. (Okänt just nu när han hamnade i Forshaga). Han hade endast tillhört Frälsningsarmén några månader innan dess.  Som nybefordrad löjtnant fick han order till Argentina i Sydamerika. Avresan till Sydamerika påbörjades 17 oktober samma år tillsammans med löjtnanten Emanuel Lindvall. 

Internationella högkvarteret behövde missionärer för fältet i Sydamerika och när ledaren i Sverige, kommendör Oliphant, skulle avgå kände han det särskilt angeläget att se till att svenskar skulle missionera i Sydamerika och vädjade till kadetterna på krigsskolan. Gehöret från kadetterna var svalt men då krigsskolans tog upp saken med Lundgren och Lindvall, som man tyckte var lämpliga för detta arbete, visade det sig att de båda var entusiastiska för detta uppdrag.

- Jag hade inte tänkt på detta alls, svarade kadett Lundgren, då adjutanten Anders Dahlberg frågade honom om vad han tänkte om Sydamerika, för när jag for hemifrån blev mor så ledsen och sa att hon trodde att hon aldrig skulle få se mig mer och då lovade jag att inte resa utomlands,

Men då han skrev i ett brev hem till Sunnemo om det som adjutanten hade berättat om arbetet i Sydamerika blev svaret överraskande. Fadern hade alltid önskat att en av hans fem söner skulle bli missionär och därför gav föräldrarna sitt samtycke. Moderns aning om att hon aldrig skulle få se sin son Samuel igen gick i uppfyllelse!

De båda missionärerna Lundgren och Lindvalls avresa skedde från Göteborg den 17 oktober 1901 med London och språkstudier som närmaste mål. På ett möte i Regent Hall träffade man andra svenskar frälsningsofficerare, däribland fyra svenskar som var på väg till Indien. Vid jultiden var de klara att påbörja den långa resan söderut.

"Vårt mål är själar, själar blott, vi därför ut i striden gått" skrev Lundgren och Lindvall i en gemensam avskedshälsning på julafton, och om Samuel Lundgren då kunnat se in i framtiden skulle han även fått ta med sångversens fortsättning: " Att segra eller dö".

Färden skedde med en liten lastbåt, som endast tog fyra passagerare. De hade så när funnit sin egen grav i en fruktansvärd storm i Biscayabukten. Det skulle visa sig att denna resa var den näst sista som båten gjorde. På nästa resa förliste den med man och allt. Lycklig nådde de så småningom Buenos Aries, men för Samuel hårt tagen av resan möttes av ännu en storm - infektionernas storm. I flera månade låg han i sjukbädden efter ankomsten och alla trodde att den unge löjtnanten skulle dö och hans kamrat vädjade till honom att återvända hem till Sverige med kommentaren: "Visserligen kommer du kanske inte hem i livet men du kan göra dina föräldrar glädjen att du försökt".

Men för sunnemosonen Samuel fanns endast ett alternativ - Segra eller dö! Efter ett halvt år i den argentinska sjuksängen klev han upp som en ny människa. Efter denna pärs fick han vara frisk resten av livet. Efter fyrtio där ute hade han fortfarande ungdomens spänst över sin gestalt.

När de båda svenskarna, Lundgren och Lindvall anlände till sitt missionsfält var det 10 år efter de första svenska frälsningsarmésoldaterna hade anlänt. Vid den här tiden fanns det i Argentina och Uruguay ett femtontal kårer och här börjar en lång och ljus väg genom åren som förde honom över större delen av av Sydamerikas berg och vidder och genom hela raden av Arméns förordnanden och grader. Sedan språksvårigheterna övervunnits kunde han ge sig in i arbetet vid olika kårer, bl a i Buenos Aries där han veckans alla kvällar kunde glädja sig över att hans lokal var fylld med åhörare.

Den 6 december 1909 (finns även uppgift på 1906) ingick han äktenskap med löjtnant Annie Isabel Watkins, hans trogna följeslagerska under alla hans många år i Herrens tjänst. Hon var dotter till engelska invandrare till Argentina.

Efter kårarbetet utnämndes han år 1918  till assistent åt ledaren för arbetet i Chile. Senare verkade han som divisionschef sex år i Peru.  Under tjugo år var han sedan stationerad vid högkvarteret i Buenos Aries, där han i tur och ordning beklädde alla avdelningschefsposterna. Utan att hans arbete lät höra talas om sig i Sverige jobbade han nitiskt vidare med sin tjänst.

Senare följde under sexton år olika förordnanden på Divisionshögkvarteret och Högkvarteret i Buenos Aries innan han år 1936 utnämndes till chefsekreterare för Sydamerikas Östra Territorium. Sex år senare blev han territoriell ledare för Sydamerikas västra Territorium i vilken ställning han förblev till dess han frånträdde aktiv tjänst år 1947.

Då andra världskrigets startade 1939 bröts Frälsningsarméns internationella kontakter var Samuel Lundgren ledare för arbetet i det Västra sydamerikanska territoriet, som omfattade hela västkusten med tjugo dygns båtresa mellan den nordligaste och sydligaste kåren. Ett arbetsfält som varit många svenskars genom åren. För Samuel, som under mer än femtio år sett Frälsningsarmén från sin lokala begränsning i Argentina till att nu nå hela den stora kontinenten var det naturligtvis att se framtiden i de många möjligheternas ljus.

Samuel Lundgren pensionerades 1947 och bosatte sig tillsammans med sin hustru i västra Sydamerika. (Var har inte gått att fram ännu).

Som pensionerad fortsatte överste Samuel Lundgren att ge värdefull hjälp åt den verksamhet till vilket han hade vigt sitt liv. Han hjälpte till med att förbättra och renovera den del av Frälsningsarméns fastigheter. Han ägnade mycken tid åt husbesök och försäljning av biblar och evangelisk litteratur. 1953 tog han på general A. Orsbon anmodan tillfälligt befäl över Arméns verksamhet i Brasilien, ett tydligt bevis på hans vitalitet och verksamhetsiver.

Samuel och Annie fick tillsammans tre barn; Samuel, Amelia och Loida. Loida som fortfarande levde 2004 var bosatt i USA. Från dessa tre syskon finns idag ett stort antal ättlingar.

Ytterligare några titlar som Samuel hann med under sitt liv var bl a, krigsskolechef och ungdomssekreterare.

Den 23 mars 1954 kl 11.30 avled Samuel på det Brittiska sjukhuset i Buenos Aries eller som man uttrycker det i Frälsningsarmén: Han befordrades till Härligheten!

Han efterlämnade hustru, son och två döttrar, av vilka den yngsta (Loida) var frälsningsofficer.

Nu undrar man om Samuel någonsin kom tillbaka till Sunnemo. Han hann i vart fall inte hem för att åter se sin mor. I ett brev ställt till Gunnar Carlsson i Örebro år 2004 , från ett av Samuels barn, Loida Jourdan, i USA (också officer och verksam i Frälsningsarmén), får vi reda på att han reste till Sverige 1930. Vid det besöket tog han två systerdöttrar med sig varav den ena kom att bli frälsningssoldat.  Hon kom att verka inom armén i Karlstad, och på ett flertal platser i Norrland innan hon hamnade i Norrköping. Hennes namn var Stina Vickström och gifte sig senare med Bengt Wallin. Överstelöjtnant Stina Wallin avled den 4 maj 2007, 91 år gammal. Hon var dotter till Samuels syster, Hanna.

I brevet från USA framgår även att två av Samuels bröder utvandrade till USA då Loida Jourdan skriver att hon hade kontakt med dem och att de bodde i norra Minnesota nära gränsen till Canada.

I frälsningsarméns skrifter finns det indikationer på att Samuel gjorde ett flertal resor till Sverige då: "tillfällena gåvos till vila och avkoppling". I samma skrifter finns en notering om att han och kamraten Lindvall besökte hemlandet efter andra världskrigets slut. Men som sagt - besökte han sin födelsebygd? Ja, det vet vi inte, men det kan vi nog med fog tro. Vem vill inte åter besöka sin födelseort och sitt barndomshem!

Stort tack till Gunnar Carlsson och hans hustru Gunnel i Örebro som försett mig med material om Samuel Lundgren. Även ett stort tack för otroligt gott bemötande och varm vänlighet.  Det har varit mycket intressant att få levandegöra en bortglömd Sunnemoing!

(Gunnar Carlssons mor var kusin med Samuel Lundgren.)

Är det någon som vet mer - hör av er!

Detta är vad vi hittills vet om Samuels förfäder.

Kommentar till antavlan: Samuels mormors mor, Stina Persdotter, finns omnämnd i boken "Sunnemos Historia". Hon var, sedan hon blev änka något så ovanligt som yrkesarbetande kvinna vid denna tid. I boken finns ett utdrag ur hennes avlöningsbok där man kan läsa vilka jobb hon utfört för hyttan.